noll

En sak man kan få lära sig när man läser litteraturvetenskap är att saker och ting ska börja som de slutar. Återknytning, kallas det och för ett tydligt exempel går det bra att läsa min senaste krönika i QX aprilnummer. Min blogg började, som ni förstås alla minns, med att jag i februari 2006 satt i min anonymitet och yvdes över min nya tatuering. När jag nu avslutar Brudens blogg om brudar är det med ett ode till min tatuering anno 2008.

Faust blev det inte så mycket av, jag hann bara glana på min litteraturhistoria mellan det att vi avhandlade huruvida sadism med nödvändighet är sexuell, varför folk får för sig att påstå att alla är bisexuella samt hur det känns att vara ett freak när man växer upp och sedan plötsligt inse att det finns fler freaks i världen. Nu är ugglan färdig och bruden halvfärdig (hon ser lite skum ut nu men jag har blivit försäkrad om att hon kommer att bli snygg), träden ofärdiga men man kan skönja slutresultatet när man kisar och ler. När man kisar skönjer man alltså slutresultatet, det är därför man ler.

En naken brud och lite träd, säger kanske folk med tomma ögon och jag säger nej, det är ju livet och allt om hur man lever det. Det är Norrland och frestelserna, lockelsen, Grekland, skogen man går vilse i så många gånger att man till slut känner igen sig, slutsatserna man drar och klokskapen som dårskapen till slut för med sig om man bara är lite uppmärksam. Jaha, säger kanske de, ja hon har ju snygga bröst. Ja just det, säger jag, bröst också. Allt ungefär som den där bloggen jag skrev en gång.

För ett år sedan var det ganska många som kom fram till mig och sa ”det är ju du som är Bruden!”. Nu har folk övergått till att säga (i den mån de säger något) ”det är ju du som är Sara Lövestam”, vilket strängt taget stämmer lite bättre. Jag har tagit fasta på denna identitetsförskjutning och smäller härmed upp dörrarna till Sara Lövestams blogg. Tänker ni dra paralleller till hur Häcktet blev Klubb Intern, som ett tag bara var Bysis och som nuförtiden är The Spot, men som ändå liksom fortsatte vara samma sak - ja vem är jag att hindra er?

Men hur mycket man än kan hävda att det inte är en stor grej alls, att jag bara byter adress och färg (äntligen) och att det fortfarande är samma brud som bloggar blogg med samma språk och samma sorts resonemang, så kan jag inte komma ifrån känslan av att jag härmed sätter punkt för en epok. Jag vet inte hur ni känner, men för mig har Brudens blogg blivit något större än jag någonsin hade planerat. Har ni varit med ett tag så vet ni precis vad jag menar. Som ett ordentligt bokslut har jag därför planerat ett bok-slut och sett till att Brudens blogg om brudar från och med nu finns att köpa som pocket på Vulkan. För varje person som köper den, kommer jag att le stort och känna mig omåttligt smickrad.

Jag har delat upp boken i två, brudens hemliga och brudens ohemliga, för tydligen har jag skrivit helt sjukt mycket blogg under de här två åren och det kom en naturlig gräns när jag kom ut som Bruden i februari 2007. Brudens hemliga handlar om garderober, nyutkomna lesbianer/nyfödda sparrisar, singelliv, mitt eget harvande i bruddjungeln och knarkande av brudhud (inklusive flera inlägg som jag raderade från bloggen när jag kom ut). I Brudens ohemliga finns sånt som tiden efter bloggarderoben, resan till Lesbos, mina queera dilemman, klokskap och dårskap om singellivet, Rumänien, Grekland och allt annat fram till nu.

(Generellt vad gäller Vulkan, rekommenderar jag att köpa flera böcker på samma gång eller gå ihop med någon annan som också vill köpa, för att reducera portoavgiften så mycket som möjligt.)

Det ekar i lokalen när jag tar min sista låda under armen och flyttar till http://www.saralovestam.se/. Men jag har redan tjuvstartat på min nya blogg och jag är redo att vinka ajö. Med mina egna exemplar av hemliga och ohemliga i bokhyllan, som ett oförglömligt kapitel av mitt liv, och kanske några av era också.

Ps. Jag blir ju förstås väldigt glad om ni kommer ihåg att ändra era länkar till http://www.saralovestam.se!

ett

Vi har gått från vår till vinter och i morse bytte jag och Tofflan påskäggen mot risgrynsgröt, för när vädret är förvirrat är det ingen idé att mopsa sig. Nu ska jag pulsa genom snön och åka genom drivorna till stan och min tatuerare. På torsdag har jag tenta i renässans, klassicism och förromantik och jag har räknat ut att medan tatueringsnålen gnuggar, gnuggar, gnuggar måste jag sitta och läsa Faust för att komma ifatt. Vi får se hur det går.

Jag vet inte om ni har märkt det, men Miami Ink har bytts ut mot LA Ink, vilket är ungefär som att skippa ärtsoppan och gå direkt på pannkakorna. Kat och brudarna varenda söndag, och det är till och med på en gratiskanal. I senaste avsnittet är det någon snubbe som säger att en tatuering är som att skära sönder huden med ett rakblad och sedan strö något frätande i såren. Som tjej föreställer jag mig att man har ett litet försprång i det där med smärttröskel - flera av våra kroppsfunktioner går liksom ut på att göra ont, medan smärta för killar borde vara mer av en konsekvent signal om att något är fel - men det är ändå inte helt behagligt. Särskilt när det ska skuggas och fyllas i, och nålen gräver i samma kvadratcentimeter hud i evigheter. Mina knep går ut på att fokusera på den hudsnutt som alldeles nyss blev tatuerad och tänka på hur skönt det är att nålen inte är där och nafsar längre, samt att tänka på hur fint det blir just där hon tatuerar nu. I kväll får vi veta om det också kan vara en taktik att läsa Faust.

två

Folkbildning hörde en gång i tiden till den här bloggens grundpelare och nu känner jag åter att jag inte längre kan tiga. Frågorna är för många, osäkerheten för stor. Människorna behöver en ledare, någon som kan ge dem svaren.

Min första googlare undrar "Hur beräknas penis omkrets?"
Om vi utgår från att mätobjektet är någorlunda runt, kan vi med en enkel uträkning och ett smärre kirurgiskt ingrepp avgöra omkretsen. Gå för säkerhets skull till en etablerad piercare med gedigen erfarenhet och sterila instrument, och gör en piercing rakt igenom organet. Mät sedan med en sticka hålets längd, och multiplicera med π. Π uttalas pi och är en benämning på ett transcendellt tal (vilket väldigt enkelt kan förklaras med att att pi inte är lösning till någon polynomekvation med heltalskoefficienter) som i vardagligt tal uttalas "ungefär tre komma fjorton". Voila, nu har du din omkrets och kan införliva den i ditt chattnamn på Qruiser!

Nästa googlare dras med ett annat dilemma. "Hur ska jag göra. Vill ha den där bruden asså."
Mitt råd är att göra intressanta saker och förkovra dig tills du är så inne i din förkovring att du nästan har glömt bort hur mycket du vill ha den där bruden. Köp nya skor och känn dig som en gud. Ta din förkovring och dina skor och gör en elegant passage i hennes liv. Ge henne en ärlig komplimang och intressera dig för vad hon gör och vem hon är. Gå vidare om hon inte fastnar. Tofflans råd är att bli ihop med någon annan, enligt etablerade teorier om förbjuden frukt.

"Varför tänker man som man gör" undrar vår tredje googlare. Och där beror det ju lite på om man är Gudrun Schyman eller Rigmor Robert, de har lite olika ingångar till det där. Det blir också lite olika om du frågar dig varför man kryddar sin köttfärslimpa på ett visst sätt, eller varför man kallar varandra bögjävel i omklädningsrummet. Ett tips kan vara att begränsa din sökning.

Pi sägs förresten heta pi för att det är den inledande bokstaven i περίμετρος (perimetros), som betyder omkrets. Men det är inte vetenskapligt belagt, så man kan sväva ut i teorier om vad som helst. Penis heter till exempel πέος (peos) och möjligheten finns alltså att vår googlare är en del i en lång tradition som föranlett matematiska grubblerier och sömnlösa nätter hos Anaxagoras, Arkimedes och andra pi-grubblare genom historien. Teorin motsägs av att könsorgan inte hör till det mest geometriskt regelbundna man kan finna. Πασούμι (pasoumi) betyder toffla, men det blir svårt att hitta en hållbar koppling mellan Tofflan och bruket av pi som talsymbol, även om de naturligtvis förenas av en viss gemensam komplexitet. Tills vidare går vi med på den ursprungliga teorin.

tre

Påskaftonen har jag firat genom att åka till mamma och spela klezmer med min frejdiga familj. Vi diskuterade Judas karaktär och dukade med alla gipsäggkoppar och hemtäljda tuppar vi någonsin har pysslat ihop, så det är lugnt att säga att jag har fullgjort mina påskliga plikter. Sedan dess har jag gjort champinjoncrêpes och deltagit i en telefonkonversation om huruvida det kan anses kinky att ha ett one-night-stand mitt i veckan, en diskussion som utmynnade i en diplomatisk slutsats om att kinky är ett relativt begrepp, och sedan har jag inte gjort något mer. Ändå är klockan redan läggdags. Långfredag har jag hört talas om, men kortlördag?

fyra

Som om den hade hållit sig i några månader för att det skulle bli extra skönt när den väl gav efter, ramlar snön ner och ner och ner. Den ramlade när jag somnade igår, nu ramlar den fortfarande. Men om det är det som ska till för att man ska få sitta i bara linne på balkongen och känna solen pirra under huden någon gång, vem är jag att invända? Så fort vintern rasat ut ur våra fjällar och ni vet, azurskiftande berg och halvutspruckna vattenfåglar följa bäckens dans till klarnad sjö, då är det jag som sitter och knarkar sol med en drink i ena handen och en bok i den andra.

Tanken på hur bra det kommer att bli ter sig ganska ofta som en belöning i sig. Det är därför jag kan njuta av att ha långdistansförhållanden där fokus mest ligger på nästa gång man ses, eller gå omkring kissnödig för att det blir skönare att kissa om man väntar. Ska man gå freud på mig, så går det hela att hänföra till mina ganska sugiga skolår, när jag mest gick omkring och väntade på att bli vuxen och allt skulle bli bra. Ni vet hur det är med överlevnadsstrategier, de känns efter ett tag ganska bekanta och nästan njutbara, och om jag ska fortsätta min analys så väntar jag alltid på något.

Jag har förstått att alla inte är lika väntsamma. Min syster ringde häromdagen och rabblade något som i extraherad form kan ha sett ut såhär: "Hallå vad är det du räknar ner till, vad är det som händer på tisdag, alltså du förstår inte, normalt folk klarar av att vänta men jag gör inte det, jag mår fysiskt dåligt, vad är det som händer, snälla säg då". När hon pratar smattrar det, för hon är Kristina Lugns totala motsats och knökar in tusen ord på en minut, så läs ovanstående i charmerande kulsprutetappning.

Att vänta är faktiskt en konst, har jag sedermera insett. Inte bara är det så att alla inte klarar av det, det krävs också att man har en viss insikt i vad man bör ta sig för medan man väntar, för att väntan ska vara av produktivt slag. Väntar man på att högstadiet ska ta slut, kan man antingen driva omkring och tjuvröka och skriva fula tags på pensionärsbänkarna, eller ta sig en objektiv titt på sin väntan och fundera på vad man kan göra som bäst gagnar en när man väl har slutat vänta. Själv kom jag fram till att det bästa var att plugga och spela piano, så att jag när allt blev klart kunde utbilda mig till vad jag ville och spela små sonetter på min fritid. Sonetter har det varit tunnsått med, men jag tycker ändå att jag hade en poäng. En dag ska jag skriva en självhjälpsbok om hur man bäst bär sig åt för att vänta med behållning.

Jag snackar som ni har märkt jämt om att skriva självhjälpsböcker. Nu när jag har haft tandställning har jag till och med leendet som krävs för att få sitta på framsidan och statuera hälsosamt exempel, så det är bara en tidsfråga. Hur man väntar utan att sega, ska de heta, och ensamhet för dummies - hur man fixar att vara ensam fastän man inte trodde att man kunde. Där i hyllan, leende på mina framsidor, ska jag glana på de andra självhjälpsböckerna, de som heter typ förhållanden för dummies - hur man fixar att ha ett helt vanligt förhållande fastän man inte trodde att man kunde. "Trams", ska jag tänka, "som om det över huvud taget gick".

Jag har lagt tanken på is, att ha ett långt, lugnt och vardagligt förhållande med någon som bor i samma land som jag och som är helt oproblematisk vad gäller lynne, erfarenheter, könsidentitet och inställning till förhållanden. Fyra av fem kan jag uppnå på sin höjd. Det stör mig inte, utan gör mig ganska livad. Det kanske inte är meningen att man ska, att jag ska, gå hand i hand på IKEA, välja gardiner bland de andra paren och i modest ton dividera om huruvida gardinen Wilma går ton i ton med mattan vi har hemma. Det kanske är meningen att jag ska blanda min enastående tillvaro här med nedslag i Thessaloniki och resor till Kuba och Indien, klättra i berg, lära mig språk, vila på stränder, lyssna på livshistorier och högljudda syrsor, sy korsetter i Barcelona och skriva böcker i Kenya. Ingenting kanske å andra sidan är meningen, och när jag minst anar det hoppar det upp, det lugna, vardagliga förhållandet, och biter mig i skinkan tills jag börjar tycka att det är ganska behagligt.

Poängen var att det är roligare om man gör det bästa av sin väntan, vad man än väntar på. Själv har jag skrivit blogg nu en stund, och se! Solen kom fram och snön börjar smälta i lyckotårar på taken.

fem

Jo jag tänkte att vi skulle ge oss på en liten nedräkning. Vi kan börja på fem, och imorgon går vi över till fyra, och så fortsätter vi på det viset tills vi når nollpunkten. Enligt mina beräkningar infaller den på tisdag, så man kan ju tänka sig att jag har något särskilt planerat för den dagen.

Logiskt hade annars varit att räkna ned från fyra, så att nollpunkten hade infallit på måndag. Då ska jag ligga under nålen i sex timmar igen och känna det påtagliga förfärdigandet av min tatuering. Då kommer det bland annat att uppenbaras huruvida bruden på min hud faktiskt har en käke, vilket är svårt att tro just nu. Jag hoppas att hon har en, för hon är faktiskt ett skogsrå och behöver starka käkar för att krossa nötter och godtrogna mänskoben och annat sånt där som hon äter. Man kan kanske förledas av hennes väna yttre, att tro att hon mest sippar daggkåpor och slickar nektar, men tro mig, hon behöver en käke.

Imorgon säger vi fyra. Känner ni anspänningen?

det oundvikliga

Det har hänt. Alla tecken fanns där, det kom inte bara som ett brev på posten, utan det kom faktiskt ett brev på posten. Ändå tog det mig på sängen när det faktiskt hände. Kvällen innan hade jag sett på Xena. Det var ett tidigt avsnitt, ett där de lesbiska referenserna ännu känns en aning långsökta och där man fortfarande inte vet om Gabrielle kommer att stanna hos Xena eller bara vara en tillfällig följeslagare. Jag tänkte att jag alltid har gillat Gabrielle lite bättre, medan alla mina polare har varit mer inne på Xena, jag tänkte att Xena som karaktär har blivit mer intressant med åren, sånt tänkte jag och visste föga att det var vår sista kväll. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade vetat. Kanske hade jag inte gått in i köket under reklampausen och gjort varma mackor med risk för att missa ett par minuter. Jag vet inte.

Nu är allt svart. På ettan är det rapport, på tvåan EM i simning. På fyran en actionfilm. Förutom det - flimmer.

Jag ringde direkt till Boxer, enligt min och Tofflans krisplan. Det var inte Robert som svarade, betryggande eftersom han inte finns, utan en brud som hade utrustats med en dator som först hängde sig och sedan inte fungerade. För att hoppa till slutet på den rafflande historien om mitt telefonsamtal till Boxers kundtjänst, blev jag inspelad och kreditprövad och nu är jag snart ägare till en Sagem ITD72, den heter det, boxen. Om tio dagar kommer jag att få tillbaka mina skvalkanaler och åter kunna recensera skräpteve. Dock misstänker jag att tio dagar utan trean och femman är tillräckligt för att man ska råka skaffa sig nya rutiner, ta upp umgänget med sina vänner, bli beroende av hälsosamma promenader och börja socialisera med grannarna.

mer om hetero

När jag nu har gett mig in på att försöka komma underfund med det här med hetero, känner jag mig ungefär som nyflatan som ovetande om diskurs och ömma tår häver ur sig "men jag förstår inte de här manliga flatorna liksom, är man lesbisk är man väl en tjej som vill ha en tjej". Eller inte ens nyflatan förresten, hon får ändå legitimitet utifrån sin attraktion till det täcka könet. Vem är jag att analysera heterosexualitet, blott en lesbian med en fascination över hur det fungerar på andra sidan. Med detta i åtanke:

Ju mer jag har plockat isär och ihop, desto fler små bitar hittar jag som hör ihop med heterosexualiteten. Hade jag undersökt lesbianism hade jag hittat samma slags bitar fast inte likadana, och precis som den heterosexuella diskursen inte på något vis förklarar hur alla heterosexuella är, förklarar inte den lesbiska hur alla flator är. Men det är ändå intressant att se alla byggstenarna, de där som bygger slotten som man lätt får för sig att man ska bo i.

Som det där att killar ska ha kort hår och tjejer långt, såvida man inte är massaj. Och att massor av killar med kort hår kan bli helt kollriga av att tjejerna viftar med sitt långa, vilket på sitt sätt blir en sexualiserad manifestation av ett kulturellt litet påfund som hjälper till att göra män och kvinnor olika. Mycket av det som håller igång heteronormativiteten är ju sånt som håller isär män och kvinnor och på diverse intrikata sätt förklarar att män och kvinnor kompletterar varandra. Som om det inte räckte med att folk fick kåtslag bara av att se varandra, som om det krävdes en massa extra bling-bling för att lura in folk i heterosexualitet.

En gång i tiden såg man inte alls på män och kvinnor som fundamentalt olika, en gång i tiden var det inte ens säkert att alla hade ett av två kön, i vissa kulturer finns det tre, en gång i tiden sågs kvinnan mest som en sämre version av mannen och inte alls som hans motsats och en gång i tiden var lockiga peruker det manligaste man kunde tänka sig. Inte gjorde det att folk slutade föröka sig. Uppenbarligen finns det män som attraheras av kvinnor och kvinnor som attraheras av män i helt naket tillstånd och utan tillstymmelse till slagborr eller motorcykel. Som en påpasslig kommentator härom inlägget påpekade, kan man som heterosexuell helt utan tidsbundna porrfasoner "klampa fram på breda fötter och känna sig som urkvinnan som åtrår urmannen". Och det är ju där det på något sätt kommer till kritan. Det kulturella bling-blinget och alla erbjudna roller med tillhörande poserande, förförande och annat som samspelar för att bygga kittlande olikheter och maktobalanser (som i sovrumssammanhang för mig är en heeelt annan deal än när de manifesteras utanför hemmets passionerade vrå), det fascinerar mig och väcker min nyfödda heteroantropolog. Det är nästan lite förbjudet kittlande, för här är vi homo, här raljerar vi över porr och går i taket över förlegade butch-femme-konstellationer minsann. Men när jag klär av julgranen (heteronormativiteten har här alltså förärats metaforen julgran) och hittar stammen och barren, det är då jag kommer på att jag visst inte kommer längre än till fascination. Urkvinnan som åtrår urmannen, det kan aldrig vara jag. (Inte för att man någonsin ska säga aldrig, men osannolikt känns ändå som ett ord i rätt sammanhang.)

Jag visste alltså allt det här för länge sedan. Jag kan säga heteronormativitet, heterosexuell matris och tvåkönsmodellen, jag har läst mina genuskurser och haft mina källardiskussioner. Men det pågår ett generationsskifte hos mina inre genusanalytiker - från de gamla hardcore som ilsket och i ren homomanifestation kastade sig över allt som luktade hetero för att göra upp med det förflutna, till de där helt andra som med queera skor på fötterna trampar runt en låda hetero som de hittade på stan och muttrar till varandra: voffo då då?

chupa

Med joggningen har en ny slags energi infunnit sig. Den gör konstiga saker med mig, som idag när jag på min vanliga joggingrunda - mer om det nya begreppet i min värld lite senare - skulle vika in på avtagsvägen till mitt hus men istället fortsatte rakt fram och joggade runt några extra hus. Eller som nu, när jag skulle sätta mig framför teven och äta godis men istället började städa i köket och käka nötter. Vi får se hur länge det håller i sig - en inställning som jag hittills bara har haft i förhållanden men som jag tänkte överföra på min nya, hälsosamma livsstil också för att inte få prestationsångest.

Som ett slags manifest för mig själv så att jag ska försöka att inte lägga ner joggningen, har jag idag köpt en knubbig mp3-spelare som är så liten att jag kan förvara den under nageln eller i en extra stor por. (Åh nej nu vilseleder jag åter alla stackars googlare som söker efter "lesbisk por") Nå inte fullt så liten, men tillräckligt för att jag ska kunna jogga omkring med den utan problem. Min gamla får man kånka omkring på i en ryggsäck, men den har plats för miljarder låtar och extra bra ljud. Nu sitter jag här och smeker mitt lilla runda tillskott, som en svart och fräsch liten telning till den stora ligger den i min hand och säger hej, jag är din nya vän, glöm alla krönikor och reportage du ska skriva i helgen, ägna all din lediga tid åt att läsa min bruksanvisning gång på gång trots att jag bara är begåvad med typ en enda knapp.

Min vanliga joggingrunda är ett begrepp jag aldrig tidigare har haft befogenhet att använda. Nu har jag redan joggat i två veckor och kan börja tala om min joggingrunda som ett statiskt fenomen. ”När jag var ute på min vanliga joggingrunda”, kan jag säga, ”kom jag plötsligt att tänka på att supa* översatt till spanska är samma ord som flaska på swahili och att alla mina förhållanden har fuckat upp sig på grund av vad som hände i det föregående, det vill säga: allt hänger ihop på outgrundliga sätt och slumpen är något som bara sker inom ramarna för hur det hänger ihop”. ”Kom du på det när du joggade”, kan du säga då, ”det var ju inte direkt revolutionerande”. ”Nej”, kan jag svara då, ”men kolla på min nya mp3-spelare, är den inte bedårande?”.

*reservation för att chupar (som också betyder suga) eventuellt bara används för superi på de ställen där jag har varit, upplys mig gärna!

sånt man tänker på i köket

Och så har jag funderat på det här med durkslag. Finns det egentligen något område där det är bättre med ett durkslag än en sil? Och varför heter det durkslag? När jag var liten och försökte reda ut vad "fula ord" betydde, hade durkslag definitivt kvalat in, tillsammans med burspråk, städskrubb och balja. Sil och durkslag, två så lika köksredskap, med två så olika namn. Det hela kräver förstås en grundlig googling eller vild spekulation, vi kör på det senare så jag inte googlar bort mig och glömmer att jag sitter och skriver blogg.

Min första teori är att de två olika namnen kommer sig av att silen härstammar från ett folkslag, och durkslaget från ett annat (eventuellt Tyskland), och att de båda folkslagen genom fredlig och ömsesidig beblandning har införlivat båda redskap i matkulturen. Resten av mina spekulationer är lite mer kreativa och inbegriper släktfejder och luriga jungfrur ("javisst ska alla silar ingå i hemgiften, men det här serru, det är ett durkslag") eller furstar vid namn Durke som uppskattade filtrering så mycket att man fick igenom en lag om att kalla alla silar för durkslag, den så kallade durkslaglagen, sånt. Men jag misstänker en variant på min första hypotes, att det bara är ett tyskt ord som vi tog till oss på den tiden då det var fint att vara tysk och alla gick omkring och sa rekryt och mauser för att få sig lite cred. Trist men troligtvis sant.

När vi ändå är igång, kan vi fundera över vad det är för skillnad mellan en sil, en sikt, ett filter och ett såll, och i förlängningen fascineras över allt vi människor har behövt sila för att ge upphov till en sådan flora av benämningar. Det silas inte så mycket i vardagen nu, kan man tänka och begrunda tanken på en tid då vi alla var tvungna att producera vår egen rågsikt.

Via ett långt tankehopp rörande svalda kameler och silade mygg: Mina blomflugor har blivit enormt slöa. Antingen har de försvagats genom inavel (se stureplan.se) eller så är det en ny och dummare variant som har tagit över sedan jag lyckades utrota de förra med dammsugaren. Dessa nya (eller genmuterade) flugor flyger långsamt rakt in i mina ögon, där de dör, eller sätter sig på mina mackor och trasslar in sig i tomatskivorna och dör, eller stannar upp mitt i luften av ren förvirring angående vilket håll de är på väg åt (se nya moderaterna) och dör. Det är ett under att artens fortbestånd fortsätter att fortbestå, men det gör det. Livets mirakel, kan man tänka då, och idag får mupparna illustrera det. (Varför? För att de påminner om inställningen hos mina nya flugor.)

och godnatt

[framför Let's Dance, där programledare och jury kallar manliga dansare för manliga och kvinnliga för kvinnliga och utgår från att det är komplimanger, samt där de när de ska promota tävlingens enda kvinnliga deltagare som återstår, säger att nu måste männen också börja rösta]
Tofflan: För det är ju helt klart bara tjejer som röstar på killar och tvärtom?
Jag: Tänk att det finns folk som helt lever i enlighet med könsnormer sådär.
Tofflan: Öh?
Jag: Jamen som sitter och tänker såhär att "ja han är allt manlig den där Matte, och så kvinnlig den där Karin är, och jag skulle gärna vilja vara som Karin och jag skulle gärna ha en sån som Matte, för han är så manlig och hon är så kvinnlig och det stämmer så väl med min känsla av hur det borde vara".
Tofflan: Ja shit... Det hade jag förträngt.

Heteronormativitet, står det ganska ofta i foldrar och informationsmaterial som många slutar läsa när de fastnar på ett ord som luktar akademiskt hittepå. Om man inte orkar googla men ändå är intresserad av en definition, kan man titta på Let's Dance för en levande illustration av begreppet. Du behöver inte ens lära dig vad "polarisering av kön" eller "manifesterande av könsordning" betyder eller hur du kan säga dem i en mening, du kan bara säga "fan vad de pratar om hur manliga dansarna är hela tiden".

Egentligen är min poäng något väldigt luddigt som skulle kunna göras någorlunda konkret, om hur kön är så självklart uppdelat hos så många på så många plan, och hur jag ibland slås av hur avvikande min egen uppfattning är. Min uppfattning, och mina fränders i den queera, spretiga diskursen, queerspretet, de spretqueera.

I huvudet hör jag mitt eget resonemang tona ut i pömsenhet och tankar om täcke och kudde, så läs följande stycke som om det tonades ned och blev mer och mer sövande:

Jag har liksom aldrig lyckats stå på riktigt god fot med de där könsbeskrivningarna, könsuppdelningarna, könspolariseringen och dikotomiseringen. Och kön går in i genus och genus går in i omgivningen och omgivningen går in i den mänskliga socialiseringen och katten på råttan och råttan på repet, så jag hamnar oftast i stormens öga, min egen lilla inre storm som går ut på att kön är jätteviktigt, för det har hjälpt mig att definiera vad jag absolut inte tänder på och vad jag absolut tänder på, vilket är viktigt för identifikationen i just det här samhället, och kön är samtidigt jätteoviktigt och en flytande skala och så fort någon kallar mig kvinna vill jag fräsa "hur menar du då", men jag äger både stay-ups och stilettklackar för på ett fetischistiskt plan någonstans är jag helt med på idén att vara Überkvinnan Ursula, går jag å andra sidan ut med mascara känner jag mig plötsligt alldeles för bekönad för man kan inte välja att utstråla ett kön ena minuten och släcka taxiskylten i nästa, och bla bla och (zzzz) och när jag tänker på det gör de uppror, alla mina inre flickor och pojkar, mina okönade och flerkönade, och jag tänker att man måste få vara allt och inget på samma gång, välja själv vad man är och när, och vad det hade med Let's Dance att göra har vi för länge sedan glömt, och godnatt.

3 mån fritt och fri startavgift

Jag har lyckats jobba om min irritation över att min hyresvärd tar bort trean och femman, till en viss entusiasm över att jag nu får välja kanalpaket med alla möjliga kanaler som jag aldrig har haft. Det känns nästan busigt, för i min familj har vi nöjt oss med vad vi får, aldrig köpt några extra kanaler och av ren asketisk uppfostran undvikit att se på dem även på hotell och hos kompisar, där de faktiskt existerar. Om vi nu har bott på hotell, troligare är att vi har campat i något dike med en transistorradio som enda underhållning - om man inte räknar gitarren och våra egna hemskrivna sånger, för jo, det finns sådana familjer och min är en av dem. Idylliskt har vi plockat kilovis med svamp och bär, alltid tillsammans, och skrapat bort myror från benen, suttit med termosar i tusen skogar och med gryningsljuset speglat i motorhuven sett bort mot de mystiska vägrestaurangerna över våra hembredda smörgåsar. Var det någon som sa familjen Flanders?

Jag är ganska nöjd över min uppväxt, som jag inte förstod var udda förrän jag märkte att det fanns folk som gick rakt in på vägkrogen när de blev hungriga på en europaväg (folk som inte ägde en termos, folk som hade köpfilmer och barbie, folk vars föräldrar svor), så om jag raljerar så är det på samma sätt som när heterosexuella stå-upp-artister raljerar över sina män. Men här sitter jag alltså nu och väljer kanalpaket med filmkanaler, det hade man aldrig kunnat tro.

Eftersom jag och Tofflan som ett par genomsnittliga lesbianer är tämligen svältfödda på identifikationskultur, funderade vi en stund på att ringa till alla teveleverantörer och fråga hur mycket lebbteve de sänder. Istället gjorde vi ett överslag och kom fram till att Private Spice eventuellt sänder så kallad girl-on-girl-action men troligtvis med 18-åriga blonda damer iklädda endast pumps, och att God Channel möjligen tar upp ämnet homosexualitet någon gång men att de kallar det sodomi och uttalar besvärjelser över det. Eftersom varken pumps eller besvärjelser är vår melodi tillräckligt för att betala 99 respektive 39 kronor i månaden, trotsade vi istället Roberts fula nuna och stannade på Boxer-paketet. På deras folder kunde vi bekräfta det vi alltid har misstänkt, ordet "fri" betyder inte längre fri, utan gratis. Deras papper var dessutom blankare. Vad hade vi att sätta emot?

brudens fitnessblogg

Mitt joggande håller på att ta mig till nya höjder, dels vad gäller kondition men framför allt angående vad jag kan säga i mobilen istället för "kan du ringa efter den här reprisen av Oprah". "Hej, du jag kan inte prata just nu, jag är ute och joggar", säger jag viktigt när folk ringer, och tar fart mot nästa kvarter till allmän beskådan. För det finns en jäkla massa gångvägar där jag bor, men ingen som leder ut i ödemarken där bara ekorrarna ser på. Jag springer förbi hundra köksfönster och hoppas att min stil smälter in mer än Phoebes, för det är tillräckligt att jag tycker mig höra deras viskande röster i kök och tamburer, där springer punkarn.*

Hittills har allt som folk säger om joggning stämt. Det blev lättare efter några gånger, nu känner jag inte längre för att hosta upp min diafragma varje gång jag kommer hem, och sträckan som jag bara kunde gå i början kan jag springa nu. Det bådar gott för framtiden, och nu väntar jag bara på att de tre andra sakerna också ska börja slå in: man mår bättre, man blir beroende efter ett tag och det blir faktiskt jättekul. Det sista känns ganska mycket som en myt, ungefär som att x-kromosomen hjälper när man ska städa, eller att två brudar inte kan ha riktigt sex med varandra, men jag blir gärna motbevisad.

(Jag får lite hjärnsläpp när jag ska dra paralleller till myter om annat än jogging, så jag ropar på Tofflan.
Jag: Tofflan säg en myt!
Tofflan: Ikaros.
Om någon vill anställa en trädgårdsmästare med outtömligt förråd av finkulturella referenser, lämna en kommentar.)

Jag har också fått tips i en kommentar om att jag kommer att känna en viss självgodhet smyga sig på. Jag tror inte att det gäller samma omedelbara fascination över min egen förmåga som jag känner just nu, utan om en mer långsiktig känsla av överlägsenhet, när jag seglar förbi den vandrande pöbeln med en blick som säger "jaså ni går ni. Jag joggar, jag". Troligtvis kommer det ungefär samtidigt som jag lär mig ignorera känslan av att folk ser mig som en ambulerande freakshow när jag tultar förbi deras köksfönster i frukosttider.

Okej fullt så illa är det inte. Jag har bara två små piercingar i näsvingen, min röda mohikan syns inte under mössan och jag kan faktiskt springa. Men jag försöker driva en blogg här.

*Jag får ganska ofta svara på frågan om huruvida jag är punkare. Nej, säger jag då och de frågar om jag är hårdrockare (om de inte är i pubertetsåldern, då frågar de om jag är emo). Nej, säger jag och de frågar "men vad är du då?" (om de inte är i pensionärsåldern, då frågar de "vad kallas det då, det där som du är"). Öh jag är någon som trivs bäst med att se ut på utsidan som jag känner mig på insidan, säger jag då och de rynkar på sina pannor som om jag pratade kodspråk. Klär sig folk i allmänhet efter utstakade mallar, och vad är i så fall poängen med att man en gång i tiden fyllde 15 och fick köpa sina kläder själv?

jag har hört att schlagerblogg är det nya modeblogg

Förtydligande på begäran: Uppropet i föregående inlägg gäller alltså allt som händer i hela landet runt 8 mars, och framför allt sådant med en eller annan queerkoppling. Vill man ha en intervju eller en artikel om något specifikt inför 8 mars så kan det mycket väl hända att jag kan fixa det också. sara@qx.se.

Jag missade de två föregående deltävlingarna i Melodifestivalen eftersom jag befann mig i Thessaloniki och tittade på hål och stenar, så därför hade jag som ett duktigt homo tänkt analysera dagens deltävling ordentligt. Tyvärr hittade jag inget att analysera (öh typ rätt låtar gick vidare, jag har glömt de flesta, alla Linda Bengtzings schlagertitlar rimmar på varandra), utan kommer härmed istället med en allmän reflektion om mig själv. Jag har alltid sett mig som en medelmåttigt schlagerkunnig person men jag har fått inse att det bara beror på att jag i min omedelbara närhet har två hängivna schlagerflator som puttar ner mig till falangen halvintresserade. Ungefär på samma sätt som jag med mina 160 cm är ganska lång, i och med att alla mina mostrar och ex är småfolk på 158. I själva verket kan jag både hela texten till "Sommaren som aldrig säger nej" och vet precis när man kan förvänta sig en tonartshöjning i "Det finns en morgondag". (Å andra sidan har jag inte en susning om vem som kom sjua 1988 och jag kan inte en enda textrad ur "livet är ett träd", sådant som ska till om man ska kunna kalla sig hardcore.)

I Sverige är det inte helt nördigt att kunna saker om melodifestivalen – åtminstone inte grundläggande fakta som vad Carola hade på sig 1983 – men intresset i övriga Europa är lika med noll. Brukar folk säga alltså, men efter noggrann forskning i Grekland och Rumänien vet jag att det inte stämmer. I Rumänien har jag ett forskningsunderlag på en (1) person, och om mina resultat är tillförlitliga bryr sig 100% av befolkningen inte om tävlingen över huvud taget och förstår inte ens när jag gör kulturella referenser till Rumäniens egna bidrag i tävlingen. ”What do you mean, Eurovision? Oh that stupid contest”, säger de trött, för oftast är de trötta, för det är inte så lätt att leva i Rumänien, och helst vill de hitta ett sätt att flytta till Grekland precis som sina kusiner.

I Grekland är de däremot lika hysteriska som i Sverige och jag har hört flera vittnesmål om landssorgen och den nationella skammen som drog över landet efter att Michalis Rakintzis med S.A.G.A.P.O på något sätt hade fått äran att representera landet 2002. Vi kan alltså härmed konstatera att exakt 50% av det övriga Europa tar tävlingen på fullaste allvar, medan 50% inte bryr sig ett skit utan tänker mer på hur de ska kunna lämna landet och komma till ett land där folk bryr sig mer om Eurovision Song Contest. Fast det är inte det de är ute efter alltså, utan själva flärden som leder till en fokusering på slika ytliga nöjen.

Nu inrikes. Jag har haft träningsvärk i benen och känt mig som en Joggare hela dagen, fast utan att direkt jogga alltså. Det som har gjort att jag har känt mig duktig, har varit att jag faktiskt ville jogga men inte fick, eftersom man inte ska hålla på och motionera när man har ont i halsen. ”Äsch”, har jag muttrat och skakat bekymrat på huvudet precis som jag tror att riktiga joggare gör när de inte får jogga. Träningsvärken har givit mig en viktig insikt – jag behöver inte åka till min systers förort och gå på hennes lokala gym för att kunna motionera, det räcker med en väg. Baskunskap, säger ni, revolutionerande insikt säger jag.

3,9 grader och inte en ostrulle

Sedan jag kom tillbaka till Sverige, har jag fått ont i halsen och ett spännande återbetalningskrav från CSN. De berättar att jag tjänade 4401 kronor för mycket under 2006. De skriver också helt humoristiskt att de vill att jag specificerar hur mycket jag tjänade per kalenderhalvår och hos vilken arbetsgivare. Under 2006. De vill alltså att jag har kvar papper där det står hur mycket jag tjänade per halvår för två år sedan - inte årsbesked, halvårsbesked. In your ass, vill jag gärna svara dem, men då kommer "den inkomst som inte redovisats att fördelas jämt över hela året", vilket betyder att jag kommer att få betala tillbaka ännu mer. Det stod det minsann inget om i mitt horoskop.

Dessutom är det 10 grader kallare här än i Grekland och ingenstans säljs det friterade ostrullar. För att väga upp detta beklämmande, har jag börjat jogga. Det är det tråkigaste jag vet, men jag har hört att man förr eller senare börjar gilla det om man bara lägger manken till. Jag har hört samma saker om öl, broccoli, heterosex och lök, och hittills är det bara broccolin som har stämt, men jag väljer en positiv approach och drar slutsatsen att joggning av ren sannolikhet lär kvala in på broccolikontot.

Och så en slags efterlysning: Om det är någon som vet något queerfeministiskt eller liknande, som kommer att äga rum runt 8:e mars, skicka gärna info asap till sara@qx.se så kommer det med stor sannolikhet med i listan över 8 mars-events som jag tänkte peta in bland nyheterna på qx.se! Över huvud taget när det händer grejer, så kan ni skriva dit så blir det mer queer och fler brudar på qx.

I kväll ska jag sakna pizzan som jag skulle ha bakat med exet C om hon inte var långt ute i världen på ärofyllda uppdrag. Charlotte Perrelli i all ära, men det är degen som jag gör och C kavlar, som gör att det blir schlager.

bakom ryggen på mig själv

Det är fantastiskt, det där hur något är omöjligt först och sedan blir lättare och lättare tills man undrar hur man någonsin kunde tycka att det var svårt. När jag först skulle använda min plattång till exempel, så framstod den som en stel och eldsprutande orm som jag skulle bemästra genom att hålla den i svansen och ge den fri tillgång till min späda, oskyddade nacke. Nu förstår jag inte hur jag kunde vara så rädd för den, med vana nypor drar jag den genom håret innan jag går på alla mina galor med så rakt hår att folk känner sig manade att skriva smickrande kommentarer i min blogg. Samma sak med det där med att raka sitt eget huvud, klippa sig i nacken och nu senast smörja in hela ryggen med bepanthen. Det tycks finnas en röd tråd i det där med att göra saker bakom ryggen på sig själv.

Min tatuering mår bra och har redan börjat självflagna - när det gäller just tatueringar är självflagning ett sundhetstecken, för den som inte känner till processen - och den skrämde inte mamma när hon fick se den, trots att den går från övre rumphemisfären och nästan ända upp till nacken. Kanske för att hon redan har genomgått att se sina barn raka sina huvuden, bli tonårsgravida, pierca sig, åka till andra kontintenter för att träffa internetkontakter och främmande pojkvänner, komma ut som lesbiska och hoppa av gymnasiet. Kanske för att hon är en så god och förstående mor. Kanske för att jag är 27 och inte 17.

Jag hoppas att grekiska blir nästa sak som får mig att utbrista "hur kunde jag tycka att det var så svårt i början, det här är ju lätt som en μικρή τηγανίτα". Än så länge kan jag fortfarande mest bara prata om kranar, golv och stolar, dock numera i mer utbroderade formuleringar som "jag behöver ett golv, för jag vill inte falla handlöst" och "jag behöver inte dig, jag har ju min kran". Antingen måste jag utveckla min grekiska, eller försätta mig i väldigt specifika situationer där jag kan använda mina redan inövade fraser. Det känns ganska likvärdigt i svårighetsgrad, eventuellt har jag i det långa loppet större behållning av utvecklad grekiska. Jag får se hur jag gör.

Jag misstänker vidare att mitt stressyndrom är igång och spökar igen, för efter att ha luskammat lägenheten efter glittret vi fick på gaygalan hittade jag det precis bredvid tangentbordet, där jag redan hade letat fem-sex gånger. Det där med stress känns inte helt långsökt med tanke på andra variabler heller. På fredag ska jag upp i ottan för att åka till Grekland. Innan dess ska jag sidekicka hos Lantz två gånger, gå på två föreläsningar och tre seminarier, skriva ett reportage, köpa en väska, arrangera en fotografering och dessutom få en hemtenta till vilken jag inte vet om jag har all litteratur (vilket jag alltså måste ha, eftersom jag kommer att skriva den på plats i Grekland där Akademibokhandeln inte har etablerat sig än). Jag börjar förstå hur folk gör när de går in i den där väggen. Jag funderar på att göra något drastiskt så att jag slipper, och istället får gå in i en fåtölj eller madrass eller någons varma barm. Bruden kommer inte till jobbet, kommer de att säga då, hon har gått in i den varma barmen och är hemma och vilar.

Och så vill jag säga, till alla som såg gaygalan och tyckte att det var det tråkigaste de hade sett sedan Ranking the Stars, att ni har en poäng, men att teveredaktörerna effektivt redigerade bort de inslag som utgjorde behållningen av hela galan. Jag hade gjort ett helt annat urval för tevesändningen om jag hade fått välja (eventuellt är det därför jag inte jobbar på TV 4) och jag säger det igen. Ursula Martinez.

den stora galakvällen

Det har redan kommit fjorton ansökningar om ersättning (jag visste inte ens att det fanns någon nattarbetande notarius publicus, där ser man) men resten av er otåliga kan hålla i kuvertet en aning till, för nu skrider jag till verket.

Det här med Gala hör för det första till ett koncept jag aldrig har känt mig tjenis med. Folk är lite för glada för något lite för artificiellt, tänker jag, men så tänker kanske de när jag börjar sprudla över min nya tatuering eller frågan vad som egentligen skiljer konditionalis från futurum preteriti. Nåväl, jag begav mig alltså till något som inte kan betecknas som mitt element, men jag hade som vi redan konstaterat snygga skor, vilket förhöjde hela upplevelsen även om ingen såg dem där de stod gömda under en bordsduk på det där sättet. Jag funderade på att lägga upp dem på bordet när kamerorna svepte över vårt bord (det gjorde de rätt ofta) men tänkte att det kanske skulle tolkas på ett annat sätt än det var menat. Det fanns även andra komplikationer, dem kommer vi till.

Gaygalan inleddes med en snubbe som illustrerade definitionen av normen som avståndstagande från icke-normen. Det var en lustig sketch där han som skådespelare tog emot ett pris för sin homosexuella rollkaraktär, och in absurdum påpekade att han själv, själva skådespelaren alltså, inte var gay. Åh jag minns den dråpliga inledningen än, "kul att få ett pris för något man inte är" och avslutningen som genom strålande igenkänningskomik fick oss alla att vrida oss i stolarna av flatgarv, "men alltså jag är inte homosexuell". Jaså det var inte en sketch? Det var på riktigt? Ja där ser man, verkligheten överträffar dikten! Fantastiskt.

Den stora behållningen var Ursula Martinez. Ju fler kläder som åkte av, desto mer paffa/förfärade/moraltagna verkade bögarna vid vårt bort. Eventuellt undrade de hur brudarna plötsligt kunde ha lagt beslag på sedeslösheten, när bögarna faktiskt har en lång tradition av parkragg och glory holes. Eller så tänkte de "vi är faktiskt gay för att slippa tuttar och vaginor" eller så undrade de hur hon egentligen gjorde för att trolla bort sin röda näsduk eller så var de perplexa minerna en del av en omsorgsfullt utarbetad politisk fasad, för jodå govänner, jag satt precis bredvid den då nominerade, senare vinnande, moderata politikern Tomas Tobé.

Därmed fanns det inte en chans att ducka för några kameror, och även om kameraflocken kring vårt bord utgjorde det ultimata tillfället att visa upp mina skor, så stod stolarna så tätt att jag inte hade kunnat slänga upp en känga på bordet utan att välta omkull stackars Tomas Tobé. Det hade visserligen utmynnat i närkontakt med brudarna vid änden av bordet, som vi först misstog för kavajgangsterflator men senare insåg var Tobés livvakter, men jag ville ändå inte stjäla medial uppmärksamhet från alla straighta kändisar som var där för att visa upp sin vidsynthet och förklara hur mycket de älskar bögar. Eller ursäkta, HBT.

HBT är det nya bög, upptäckte jag när representanter för Melodifestivalen tackade för priset som årets TV-program och putslustigt utbrast "äntligen verkar det som om HBT-samhället har fått upp ögonen för Melodifestivalen". Det var tänkt som ironi, tror jag, men snubblade på ordvalet. Håbeté? häpnade jag och mina bordskamrater. När har flator, bin och transpersoner deklamerat sin stora kärlek till melodifestivalen? (Som grupp betraktade alltså, på individuell nivå känner jag flera passionerade schlagerflator.) HBT tycks alltså betyda bög, eller är det bögkulturen som plötsligt ska inkludera allt från transmän till Eva Dahlgren? Vad nu bögkulturen skulle vara, det var ju det där med definitioner.

Jag är inte så upprörd som en del andra bloggare tycks vara över heteroinblandningen på "gaygalan". Kanske för att det handlar om en gala och inte grammatik och presidentval, kanske för att jag var ganska nöjd över Måns Zelmerlöws uppenbara lojalitet mot håbete som visade att samhället går framåt, kanske för att jag fick en galaglitterögonskugga i min galapresentpåse, kanske för att jag var där med min bästa Gala-Lane, kanske för att jag fick se tuttar. Eller för att jag inte vet vad gaygalan egentligen har för definition, så jag har inget att raljera mot. Men jo, det var många heteron som var där, och många homon som inte var där, och tillräckligt med material för analys ett par veckor framåt.

Jag vann inget pris, men jag har fått höra att det fanns riktigt fina människor som röstade på mig och det är kvalitét som räknas. Mitt livs första gala slutade med att jag och Lane rusade till bussen och hann med sista pendeln hem. Det var en triumf, om något.

information till Dig som har ansökt om att läsa om gaygalan

Kvällen bjöd på överambitiösa kursdeltagare och extra rättningsjobb, ja den här kvällen alltså, inte galakvällen som jag hade planerat att skriva om. Dagens utlovade galainlägg är, på grund av denna oförutsedda flit hos mina studenter, uppskjutet till imorgon, torsdag. Ersättning kommer naturligtvis att utgå, skicka in alla kvitton och fyll i formulär 4D (stämpeln av notarius publicus är av administrativa skäl obligatorisk) tillsammans med födelsebevis och kopian av Ditt medlemskort, så får Du inom två arbetsveckor en mall för ansökan om ersättning (du behöver e-legitimation för att kunna få din personliga kod) och rättvisa ska snart nog vara utmätt.

som en mazarin

Jag har suttit under en tatueringsnål i sex timmar och vänster halva av ryggen är mör som en mazarin, vilket kommer helt i konflikt med min intention att skriva långt och raljerande om QX-galan. Tatueringen hann knappt halvvägs, men man kan tydligt se att där florerar träd, skogsrå och athene noctua. För att styra upp åtminstone en gnutta gala i bloggen nominerar jag härmed min tatuerare Aniela till bästa uggletatuerare innan jag går till sängs (jag har en känsla av att jag inom kort kommer att helt förlora kontrollen över mitt nominerande, men än så länge verkar jag veta vad jag gör). Imorgon kommer en fullständig rapport, med ordet gala nämnt minst tio gånger. Däremot har jag inga planer på att nämna ordet "kändisspäckat", så vill ni gärna läsa det föreslår jag att ni läser en tidning på samma tema istället.

krokigt och brokigt men inte så tokigt

Idag var jag hos exet C och lånade en diger bunt böcker, närmare bestämt 22 stycken, som jag tänkte använda mig av på litteraturvetenskapen. Om ni inte förstod tidigare varför man ska vattna relationerna med sina ex, så kanske denna påtagligt praktiska fördel kan övertyga er. Jag har ett ex som tar bort datorvirus jag inte kan få bort själv, ett som jag kan göra pizza och se på melodifestivalen med, ett som jag kan hälsa på i USA och sen säger jag inget mer för då börjar ni räkna på hur många ex jag egentligen har, och att räkna så långt tar alldeles för lång tid. Men det viktigaste med dem är att de har sett alla ens bra och dåliga sidor medan man har varit ihop, våndats, älskat, haft pms, dansat i köket, varit full, varit trött och gjort slut, och de vill fortfarande umgås med en. Det är inte bara praktiskt, det är vackert.

På väg till exet C köpte jag mig en ny peruk, rosa stay-ups, glittriga glasögon och ett gäng diamanter av äkta plast. När jag landar i Aten kommer eventuella mötande personer inte att känna igen mig, är tanken. Jag har alltid velat komma förklädd till en flygplats, och trots min förkärlek för distansförhållanden har jag aldrig kommit mig för. Dessutom måste man ge utlopp för sina prinsessdrömmar då och då.

När jag var liten ville jag helst gå omkring i skira spetsklänningar dygnet runt, och sova under en rosa sänghimmel som jag hade sett i någon katalog och sedan drömt om. Mina praktiska och idealistiska föräldrar resonerade mig in i att bara ha klänning på söndagar och vara ett normalt, lekande barn i blåröd 80-talsplysch resterande tid. Jag sparade håret ner till rumpan, ritade prinsessor vid mitt skrivbord och samlade på godispapper för att det åtminstone glittrade. Det låter kanske som en tragisk barndom, men det var det inte. Jag fick till exempel lära mig vad man kan äta i skogen, skriva sånger med min pappa vid gitarren, åka skidor med familjen och annat sånt där idylliskt. Dock fanns varken Barbie eller My Little Pony på tapeten, och dess förbjudna skimmer närde mina prinsessfantasier till dess jag blev vuxen och fick mata mig själv med all glitter och glamour jag kunde önska mig. Men då hade jag blivit för stor för att tro att det bara var jag själv som påverkades av vad jag själv satte på mig. För stor och för liten.

Någon gång i tonåren upptäckte jag att flickmarkörer har en oväntad effekt, att snubbar vänder sig om och ger en oväntad, pockande uppmärksamhet. Jag gillar uppmärksamhet, man skulle rentav kunna säga att jag stundom pockar på den. Så jag pockade på den, och den pockade på mig och hur vi än pockade på varandra så pockade vi bara in oss i onda spiraler och ni vet ju redan hur det går när man gillar att bli gillad snarare än att gilla det man faktiskt gillar, så det behöver vi inte gå igenom igen. Ett tag gick jag in för att behaga, samtidigt som något inom mig sparkade och förde oväsen så att jag aldrig kände mig särskilt behagad själv. Driften att vara precis mig själv krockade med driften att passa in och skaffa mig beundrare, och krockade den inte med den driften så krockade den med driften att revoltera mot den, och som ni märker utvecklades det till ett drifternas krig där krigarna knappt visste vems sida de krigade för, bara att de krigade. Utvecklas är nog fel ord förresten, för det hela var bara en förlängning av något jag har hållit på med sedan navelsträngen klipptes, att vara en alien som passar in bland normalt folk samtidigt som det som alienerar mig ändå är det som är det viktigaste och det som murarna ska byggas kämpahöga kring. Ni känner kanske igen er, jag har en känsla av att det mesta av det här är mer eller mindre allmänmänskligt.

För att fortsätta på ett av mina spår, så var det en enorm befrielse när jag kom på att man kunde kasta av sig hela flickigheten, hela allt det som startade kriget, försedde mitt liv med ovälkomna ramar och drog åt sig lömsk uppmärksamhet från folk jag egentligen inte ville ha. Snaggande av huvud har många bottnar, någon borde skriva en avhandling om tonårstösers kala hjässor, men en av nämnda bottnar handlar helt säkert om detta. Håret faller, och med det alla förväntningar på att det ska bölja, svepa och gnistra som ett heterosexualitetens fyrtorn.

Och så inledde jag fasen som flatighetens reklamskylt. Att stilbytet kom samtidigt som jag började ha sex med det täcka könet, det som jag faktiskt åtrådde, har förstås med varandra att göra på en massa intrikata sätt, men bland annat det att jag kom på att jag var ett subjekt. Flatnormen och butchvurmen hade också sina fingrar med i spelet. Jag började inte snusa och jag drack inte öl, men man kan ändå inte säga att jag inte gick in för det. Jag analyserar det olika varje gång, för detta är inte vetenskap utan perspektiv på processer, men sammanfattningsvis kan man säga såhär: Jag rakade av mig håret, skalade av mig mina tighta kläder och hoppade i pösiga jeans och t-shirts som sa dyke - just do it, och tillsammans med mer praktiskt utövande av lesbianism var det det skönaste jag någonsin hade gjort.

Jag har slutat tänka att nu har jag hittat mig själv, nu är balansen nådd, för jag tror inte att balansen är målet. Jag tror att målet är att fortsätta. Nu blev det så sjukt allmängiltigt att jag skulle kunna dra en parallell till precis vad som helst - try me! - men jag är glad att jag lyssnade på det ilskna när resten av mig blev gillad av killar, att jag lyssnade på det revolutionära spirande när jag rakade av mig håret, att jag lyssnade på butchinfluensen som tog över rodret och att jag numera också lyssnar på prinsessdrömmen som i lugn och ro kunde växa sig vild och fri som ett krokigt, brokigt träd i bakgrunden. Det har varit en resa, höll jag på att säga, men vem bövelen säger det när hon fortfarande sitter på tåget.

Sideshow Bob, släng dig i väggen

Jag har ju helt glömt bort att informera er om min nya profession som sidekick till Annika Lantz! Just det govänner, jag kan numera räkna mig till den brokiga skaran sidekicks och betrakta mig som kollega till Sideshow Bob, Doctor Watson, Tommy och Annika, Sam Gamgi, Skalman, Obelix och så vidare, men naturligtvis framför allt Gabrielle. Jag vill inte gå så långt som till att betrakta Annika som min Xena (Annika, om du läser detta, så är du naturligtvis min Xena, men du måste förstå att jag inte kan basunera ut vår komplexa relation för världen, det är bättre om vi håller det på en antydande nivå och låter folk dra sina egna slutsatser utan att vi retar upp den religiösa högern) men detta är så nära jag kan komma att jämföra mig med Gabrielle så vi undviker att ta de faktum i beaktande som behandlar min rosa tuppkam som under inga omständigheter kan jämföras med blont hårsvall, Annikas brist på urringade metallbrynjor och det faktum att ingen av oss dör i strid och hånglar upp den andra från andra sidan.

När jag för ganska länge sedan påpekade för min syster att Xena och Gabrielle egentligen är ihop, beskyllde hon mig för att vara homonormativ. Meh, lät hennes analys, du tror ju att allt är lesbiskt. Sedan såg vi ett avsnitt och hon kapitulerade ganska snart eftersom hon är ett yngre syskon och försedd med en slags förmåga att erkänna när hon har fel. För att göra en allmängiltig poäng av det hela, så händer det rätt ofta att folk tycker att man tror att alla är homo, när det egentligen är de som tror att alla är hetero.

Som ett av mina första uppdrag som sidekick i Lantz (jag började faktiskt för två veckor sedan), försökte jag idag chatta med Nyamko Sabuni om den nya diskrimineringslagen. Det gick inte så bra, hon svarade inte på min fråga om huruvida inkluderandet av transpersoner i lagstiftningen skulle få till resultat att namnlagen ändras. I kontrollrummet satt producenter och ringde som besatta i sina försök att få tag på Nyamko, men det gick inget vidare, och min fråga är numera bara några borttrollade ettor och nollor i universum. Jag undrar fortfarande, och tycker nog att hela idén med namnuppdelning baserat på biologiskt kön är lite väl förlegad. Inte ens praktiskt genomförbar - vad ska vi göra om någon vandrar in från ett helt annat land där Isabelle är ett pojknamn, eller Bengt ett flicknamn, ska vi tvinga dem att byta namn så att vi övriga kan sova lugnt i förvissningen om att ingen går omkring i ett namn som inte matchar genitalierna? Eller om Putte byter genitalier men inte har råd att betala för att byta namn till Kerstin, vad ska vi då ta oss till? Något för frälsningsarmén att skramla till kanske? Så mycket jag hade velat fråga Nyamko, så lite jag fick svar på.

Hela namnprylen har förresten hamnat i ett helt annat ljus sedan Internet kom, med dess möjligheter till alternativa identiteter och ingen kan hindra en från att heta Solnagrov eller Passivarabsöker (plockade slumpvis från min besökslista på qruiser) om det nu är det man känner att man identifierar sig som. Själv kände jag mig busig när jag loggade in på chatten under mitt riktiga namn, som om jag var Bruden under cover och helt hade glömt att det var Bruden som i begynnelsen var cover.

snipp snapp

I fredags satt jag i godan ro och skrev på min bok, när jag plötsligt märkte att den var slut. Bestört stirrade jag på skärmen för att se om jag hade missat något, men det var uppenbart. Sista meningen var skriven. Två sidor innan jag trodde att den skulle bli klar, sådär som man ibland tror att man kommer att vara ihop med någon i sex månader till men plötsligt märker att man har känt färdigt, och inte har något annat val än att ta sin symaskin och gå. Ställd och perplex undrade jag vad jag nu skulle ta mig till, när jag inte längre hade mina karaktärer att leva genom, och piskan bestående av Tofflans förväntansfulla ögon när jag skriver ut något från datorn.

På lördagen hade jag förfest på vardagsrumsgolvet med sex flator och en mer killgillande brud. Vi avhandlade flatradar och Lisa Miskovskys heterosexualitet samt tävlade enligt lesbisk tradition i rapning, innan vi i samlad trupp begav oss till Mouse Club för att svänga våra mer och mindre lurviga. Hade SL inte strulat hade vi hunnit i tid till karaoken. Jag hade sett fram emot lite flatkaraoke, jag har inte upplevt någon sedan Lesbostider och karaoke är i grunden något som utmanar både elitism och jante från varsitt håll så ur en rent antropologisk synvinkel är det också intressant, men när jag kom fram fick jag i alla fall ett paket mums-mums, som ett resultat av min chokladbollscraving i förra lördagens inlägg. Det är just sånt som är praktiskt med att ha en blogg.

Nu ska jag skriva lite på min bok innan jag går och lägger mig, tänkte jag skriva men det ska jag ju inte. Den är ju redan klar. (Sanning med modifikation: nu ska det pillas i manuset ett tag också, men alla som har skrivit sista punkten på något vet ändå vad jag menar)

trippel salkov dubbel tolupp

När man är van vid att högskolestudier innebär en uppsats och en deadline, blir det en smärre omställning att plötsligt gå en A-kurs igen och behöva närvara tre-fyra gånger i veckan. Jag tröstar mig med att det är sista terminen, sista krystningen, sista skälvande... öööh jag försöker komma på en bra liknelse men det blir bara sexuellt eller analt och ni vill väl inte att jag ska gå och bli vulgär? Jag köper grekisk prosa och grekisk dramatik till mina litteraturstudier och som av en händelse kan jag inte hålla mig borta från självaste Grekland heller. Snart tar jag ett språng från min balkong och landar i Thessaloniki.

Tills vidare äter jag semlor med Tofflan och tittar på konståkning, det känns en aning normativt men är i alla fall inte gifflar och Bingolotto och till helgen tar jag igen det med sojatoast och Miami Ink. Kvadruppel, säger vi till varandra och försöker imponera på varandra med konståkningsterminologi vi lånar från TV-kommentatorerna, åh vilken kvadruppel och vilken fin dubbel tolupp. Jag vet hur en dubbel tolupp ser ut, men det var inte förrän jag googlade det idag som jag förstod att det snarare heter toeloop. Det gjorde ju det hela mycket mer logiskt.

det kan ha börjat 1986, med tvålkritorna vi fick av mormor

Igår traskade jag iväg till Flash Fighters med min tummade blyertsskiss och ett gäng ugglefotografier. Det börjar närma sig ett år sedan jag ritade bilden, och min rygg börjar känna sig ensam och naken. Lugn, har jag sagt till den, njut av nakenheten nu, för sedan väntar evigheten med tatuering. Tankegångarna känns igen från 1996, när jag bara ville bli av med oskulden och tröstade mig med att jag, när det väl var avklarat, aldrig någonsin mer skulle vara oskuld. Utöver evighetstanken har de inget med varandra att göra. Förutom det där med att det kommer att förändra hela min identitet, förstås.

Min nya tatuering kommer att förvandla mig från att vara en som har en tatuering (även om folk gillar att deprimera mig genom att tro att det är två - det är en djup och genomtänkt bild av kreativitetens koppling till universum damnit, inte en snubbe och en sol som bara råkar sitta på samma arm!) till en som är tatuerad. Skillnaden, har jag förstått, är lika stor som den mellan en brud som mellan varven har sex med snubbar och en som är heterosexuell. Det är hängivenheten som avgör, och eftersom grupptillhörighet är mänsklighetens snuttefilt känner jag mig livad över att snart tillhöra den tatuerade skaran, den som inte pratar om hur många tatueringar man har utan hur många kroppsdelar man har täckt. Sen ska jag börja gå på tatueringsmässor och namedroppa buddhistiska munkar och innan ni vet ordet av kommer jag att hänga i bröstvårtorna medan någon tatuerar mina fotsulor på något evenemang som jag kommer att kalla bodymod event, svänga mig med termer som töja septum, snakebite och branding, och diskutera olika tekniker att dela en tunga. Sen kommer jag att börja kalla tatueringar för tattoos mitt i helt svenska konversationer, och då får ni stoppa mig.

På senaste tiden har jag varit på tok för sugen på chokladbollar, apropå att jag den femte februari kommer att sitta från 15 till 21 och bli tatuerad och alltså behöver ta med mig lite snacks för att stå mig. Jag tänkte utfästa en belöning till den som kan ta med chokladbollar till Mouse Club nästa lördag, men sen kom jag på att jag inte vet var era händer har varit, och eftersom de flesta av mina läsare är pervon (utom just du alltså) är det lika bra att jag rullar mina egna. Det går snabbare också, och så går inte chokladbollar så bra ihop med öl*. Jag har jobbat på Systembolaget, så jag vet sånt där utan att behöva testa. Jag vet också att äckliga viner är godare än goda viner, men bara om de är dyrare, och att bara vissa speciella människor kan avgöra om ett vin är gott på riktigt eller inte. Så i alla fall, ni behöver inte ta med några chokladbollar till mig när ni sveper in på Mouse Club i era mantlar för att ta varandra med storm. Spara ert margarin.

Jaha, vad mer... i kväll hägrar födelsedagsfest, på balkongen härjar ovädret med min regnbågsflagga så att en anmälan till HomO inte är långt borta (eller BalkongO, jag vet inte vem det är man främst ska vända sig till i sådana här fall, så den där tanken om att slå ihop alla ombudsmän kanske har sina poänger) och på mitt bokmanus har jag bara två-tre skälvande sidor kvar att skriva. Nu ska jag böja några ögonfransar så att min polare förstår att jag uppskattar hennes tilltag att fylla år.

Mamma och pappa: När jag skrev det där om vilken hängiven, tatuerad människa jag kommer att bli, så var det bara raljans och ironi. Ni kan vara lugna, jag kommer inte att börja kalla tatueringar för tattoos. Skulle aldrig falla mig in.

*Jag dricker inte öl, men ibland säger jag att jag gör det för att konceptet gå och ta en Smirnoff Ice av någon anledning inte är lika etablerat.

mmm, superhjälteorgier, mmm...

Idag har jag registrerat mig på Litteraturvetenskap A och jag känner en smärre drift att basunera ut för världen att jag härmed inleder min sista termin efter sju års studier. Hittills har jag hunnit basunera i ett personalrum och en hiss och responsen var inte så entusiastisk som jag tycker att man kan begära. Konstigt det där hur allt som egentligen bara rör en själv behandlas som om det bara rörde en själv.

Mina våta drömmar/farhågor om att frottera mig med nittonåriga studentskor ser i alla fall ut att slå in. Alla övriga personnummer på listan verkade börja med 87 och 88 och jag kände mig som en sån där gammal indian ni vet, en som heter Varit Med Ett Tag och som med ärrande ögon kan se på gräset om bufflarna drar söderut i år. Jag planerar att sy upp en mantel och agera upphöjd mentor åt mina medstudenter, som kan behöva guidas i konsten att producera mesta möjliga akademisk svada med minsta möjliga ansträngning, eller som får för sig att pizzan på snabbmatsstället vid tunnelbanan är en god investering (tips! Om det står "falafel, kebab och pizza" på stående plastskyltar utanför restaurangen, är pizzan generellt inte stenugnsbakad). Mantlar används förresten alldeles för lite i vår tidsålder. Det fanns faktiskt en tid då var och varannan anständig människa gick omkring i mantel och kunde göra svepande sorti när det behagades.

Jag har en inre bild av hur flatvärlden skulle se ut om mantlar kom tillbaka i ropet igen. Det behöver inte ens vara något stort rop, för flatvärlden har en tendens att följa helt andra utseendenormer än vad som råder i övriga världen. Det känns frestande att starta en kampanj (Alla i mantel får gratis öl och rabatt på byxhäng! Damfotboll blir till superhjälteorgier, förfesten blir ett medeltida rådslag! Mantel är the shit!) men jag vill inte i slutändan ta ansvar för alla som i skydd av manteln bestämmer sig för att hångla med sitt ex bästa kompis gamla raggs nya tjej och skapa fler intriger, med påföljd att utspilld och i affektion kastad öl väter ner varenda mantel på Mouse Club och sedermera allas våra nattbussar, där odören är tillräcklig som det är. Det är helt enkelt inte värt det. Jag tar tillbaka allt. Lämna manteln hemma. Låtsas att den är en pläd, och värm dina frusna fötter med den om vintern någonsin kommer.

Detta är alltså ett inlägg om att jag härmed inleder min sista termin på universitetet, om det inte framgick. Jag vill framhålla att jag på intet sätt tror att äldre indianer går omkring i mantel och att jag inte har något emot nittonåringar - jag pratade med en senast idag och hon framförde klokskapen att det är enklare att acceptera att ens ex hittar en ny om den nya är fulare än en själv, vilket jag helt håller med om. (om ni tycker att jag svingar mig mellan topikerna som Tarzan on speed så är det för att jag har ätit två mazariner och en massa pepparkakor begravna i kristyr och min hjärna är lycklig och hysterisk)

Som alla vet (och som nämnda nittonåring mycket riktigt påpekade) har man alltid ett val, när ens gamla tjej har hittat en ny, och i ens egna ögon fulare. "Fulare" är i detta sammanhang ett vitt begrepp, och kan innebära allt från "mindre karismatisk" till "sämre på ekvationer". Antingen tänker man "shit, hennes nya tjej är helt ointressant, och ändå föredrar hon henne framför mig, vilket definierar mig som ointressantare än ointressantast" (på zulu heter "Gud" unkulunkulu vilket betyder "Större än den störste" och om jag var mer insatt i språkreglerna för zulu skulle jag i denna parentes skriva en helt sjukt imponerande översättning baserat på den parallellen, men som det är nu vet jag inte ens hur det stavas). Eller så tänker man "varsågod, be my guest, slabba på den lilla räkan du så går jag vidare och är nöjd över att vara ihop med mig själv som är så mycket snyggare". Jag rekommenderar det senare, det förra leder absolut ingenvart. Samma regel, fast tvärtom, gäller om hon hittar någon snyggare. Att tänka "jag är misslyckad och predestinerad att dumpas för vackrare exemplar" är rent slöseri med tid. Kontrasterande tanke, "jaså jag är uppe och spelar i den divisionen", är mer konstruktiv och gör oss alla lyckligare, på lång sikt. Som ni ser är jag redan halvvägs in i att skriva en självhjälpsbok. Den skulle heta "John Gray är från Uranus" och ingen skulle förstå vad jag egentligen ville, men jag skulle i alla fall få göra ett tydligt ställningstagande medelst boktitel.

Ja, nä men som sagt, jag har alltså registrerat mig på kursen nu.

när allt kan bli något annat

En sån där kreativ period har kastat sig över mitt liv och resulterat i pepparkakor som går utanför mallen för 1) hur en normal pepparkaka ska se ut och 2) hur mycket tid man i snitt bör lägga ner på varje pepparkaka. Dessutom har näst sista kapitlet på mitt bokmanus bara runnit ur mig som en porlande vårbäck - det är alltid ett bra tecken när saker och ting går att likna vid vårbäckar. Jag har fått frågan av flera när man kan läsa boken, men alltså det är inte upp till mig. Jag har ingen kontakt med några förlag, och när jag skickar in mitt manus är jag en av tusentals andra som gör samma sak. Planen är att det ska harva mellan ett gäng förlag och så får jag se om någon nappar. Gör de inte det, så tar jag min tillflykt till Vulkan, som jag hittills inte kan beteckna som annat än sympatiskt. Men bara om jag först lyckas ta reda på vad som är den djupaste sjön i Pakistan och får tag på några ord från en vaggvisa på urdu, så att jag kan avsluta min historia.

Det är fint när det händer, när alla ens kreativa krafter samverkar så att man inte ens kan se en mutter på gatan utan att råka bygga ett mini-USA i metall. Jag hoppas att det håller i sig, för snart tar min hyresvärd bort trean och femman och då är det finkulturen, min egen videokamera och alla strumpdockorna som får stå för underhållningen. Fast i brevet vi fick hem stod det förstås inte riktigt så, utan snarare "du kommer att kunna ta del av de så kallade fria kanalerna och dessutom köpa ett tilläggsutbud via någon av våra tre leverantörer av digital-TV", under rubriken "Nyheter om kabel-TV". En mer rättvisande rubrik hade varit "vi kommer att ta bort trean, femman och ett gäng andra kanaler, suck it up". Jag borde förstås få dispens eftersom jag driver en blogg som i brist på andra nyheter tvingas behandla skräpkultur, men det är inte säkert att de tänker så.

Ett annat fenomen som uppstår när det blir sådär, är att tiden alltid rusar fram som ett annat expresståg. Plötsligt är klockan 04:42, trots att den alldeles nyss var helt andra siffror och sju-åtta favoriter var inloggade på Qruiser och bekräftade att det fortfarande var dag. Läggdags nu alltså, om jag lyckas gå hela vägen från datorn till sängen utan att råka börja sy en vårjacka eller bygga enhörningar och könskrigare i papier-maché. Risken att det händer är som ni förstår högst reell.

live från Braşov, del 2

Så fort jag började kunna säga hela meningar utan att nysa, tog vi tillfället i akt att skjutsas runt av en bekant i obligatorisk mustasch till slottet, palatset och gallerian - de tre platser folk propsade på att jag borde besöka. Palatset var ett stort myller av handgjorda detaljer och en livrustkammare som skulle platsa i vilken Army of Lovers-video som helst. Slottet var Draculas slott men det var stängt när vi kom dit, så istället gick vi runt och frös ett tag bland vampyrsouvenirer och traditionella ostar i 25-gradig kyla. Idag shoppade vi och jag kan inte sluta snegla på mina nya skor, en orgie i perfektion (vad ÄR det med skor? Är det det att de börjar redan under fötterna? Är det att det är de som avgör hur man går? Vad det än är så är det min och Carrie Bradshaws gemensamma nämnare oavsett jag vill eller inte). Jag har även glanat längtansfullt uppåt bergen men inte åkt en enda skida.

Imorgon kväll ska vi försöka åka till Bukarest. Det ryktas om dåligt väder, blockerade vägar och avstängda flygplatser och jag vet inte hur det ska gå till, men på lördag klockan 12 är det meningen att jag ska vara tillbaka på Arlanda.

för ett år sen hånglade jag eventuellt med Jorå och Bruden kunde fortfarande vara vem som helst

Än så länge har jag prioriterat rumänskt snörvlande och nysande framför att ta mig till Draculas slott, åka några skidor eller besöka mitt julklappsspa, och dagarna har glidit in i varandra i slemmiga dimmor. Men idag mår jag lite bättre och för en stund sedan fick vi klart för oss att det är nyårsafton idag. Och nog för att det är en mäktig och manipulativ förkylning som har kastat sig över mig, men aldrig kan den få mig att försumma mina viktigaste bloggeliga plikter. Som summering.

Då 2006 blev 2007 var jag fortfarande hemlig. "Klockan tolv stod jag och såg på månen, den var nästan full och om vi ska vara noga var jag själv inte heller långt ifrån. Jag var omgiven av kända och okända människor av varierande kön och sexuell läggning, vattnet reflekterade fyrverkerierna, jag hade någons andedräkt mot min hals och någons midja under mina händer. Jag tänkte: det här är Året. 2006 var min repetition av ansatsen, 2007 blir det världsrekord." Inte helt otippat blev det precis som min känsla hade förutspått, det blir ju ofta så. Det kan låta futtigt i andras öron, men att med buller och bång komma ut som Brud, få anställning som krönikör i QX, och åka på solsemester till Lesbos, har inneburit mer action än 2004, 2005 och 2006 tillsammans. Under 2007 har jag även trätt ur min tandställning som en annan askunge, figurerat som återkommande lesbisk expertkommentator i Annika Lantz studio, suttit i juryn för Miss Gay Sweden och blivit nominerad till qx-galan (det går fortfarande att rösta).

Inför 2008 har jag blygsammare föresatser än världsrekord, men det finns tre saker jag vill göra. Först och främst tänkte jag skriva de två sista kapitlen på mitt bokmanus och se om det finns någon som vill ge ut den. Sedan ska jag ta examen, för det är numera bekräftat att jag bara behöver gå en ynka termin till. Till råga på detta glada budskap, är min sista termin inte ens något som börjar med magister- eller kandidat- och där man måste referera till originalforskningen och skriva ett avsnitt om reliabiliteten, utan en nybörjarkurs litteraturvetenskap där jag kan dissekera böcker och frottera mig med nittonåriga studentskor i nördtrendiga glasögon (ja ni kan föreställa er min vision). Slutligen tänkte jag åka till Grekland. Jag vet numera hur den grekiska artikeln för feminint plural i objektsform ser ut och den kunskapen gör ju, oavsett mitt privatliv, mer nytta i ett grekiskt, interaktivt sammanhang än isolerat i mitt eget huvud. Bok, examen, Grekland. Det är planen. Några andra saker kanske också kommer att förändras - jag har tankar om blogg och skrivande och att göra något mer, och det återstår att se vad som går att kombinera med verkligheten. Nu ska jag avsluta Året med att svälja ett läskigt, knallrött vitaminpiller och göra korta visiter i köket där människor lagar mat efter mina instruktioner och där gasen jag är allergisk mot hindrar mig från vidare deltagande.

Nåväl. Gott nytt 2008 alla nya och gamla bloggläsare, och så något nostalgiskt om hur glad jag är att ni läser, kommenterar och är mig så trogna!

upp och iväg

Om ett par timmar lyfter jag och lämnar Tofflan och alla julstjärnorna i lägenheten, till förmån för ett svinkallt Rumänien. Det ryktas om skidbackar, spavistelser och en faster som eventuellt kan laga vegetarisk mat. Dessutom ryktas det om internetuppkoppling, så det blir med stor sannolikhet både en och flera rapporter från den rumänska garderoben. Jag hoppas att alla ni trogna och intelligenta läsare (både ni som kommenterar och ni som inte gör det) får helt grymma jular och nyår! Upp och iväg!

slika spörjande tankar

Jag har blivit nominerad, för första gången i universums historia! Uppenbarligen finns det folk som tycker att jag borde hålla uppe mitt goda jobb, för där sitter jag minsann bland en massa celebert folk och flinar åt mig själv och alla andra, som om jag aldrig hade gjort annat än blivit nominerad. Jag vet inte hur man beter sig som nominerad, men jag tänkte försöka göra som jag redan hade planerat, åka till jobbet och sjunga bjällerklang tre gånger på raken. Första gången mumlar min brokiga skara elever och stirrar ner i texten, skolmässigt dekorerad med handritade bjällror och granar och gröt, sånt. Andra gången kommer de igång, för då kan de nästan melodin, och då vill de nästan alltid sjunga den en gång till sen. Tre gånger för varje sång, om det är något fyra år på SFI har lärt mig så är det detta.

För att fortsätta hålla uppe mitt jobb, tänkte jag härmed hjälpa några vilsna googlare med deras undringar.

Lägga snus på klitoris
Jag har inte testat, men jag skulle nog inte rekommendera det för annat än möjligtvis någon som klurar på en TV 1000-version av Fear Factor. Om någon har erfarenhet på området går det naturligtvis bra att informera i kommentatorsfältet nedan.

Hur känns det att vara en kort tjej?
Det känns ungefär som att vara homosexuell, nämligen som det alltid har gjort. Ibland får man stå på tå för att ta ut pengar ur bankomaten vid Torget i Gamla Stan. Ibland får man höra att man är söt fastän man egentligen är förbannad. Ibland märker man att man står och stirrar på ett par tuttar istället för att se in i ögonen på bruden ifråga, men det märker man å andra sidan ibland med jämlånga tjejer också, så det kanske inte är så signifikant.

Hur kan man testa simultanförmåga?
Man kan till exempel prata med sin svärmor i sin fasta telefon och sin älskarinna i mobilen, och försöka att inte snurra till det som på film. Man kan genomföra ett mindre riskabelt test genom att försöka skriva sitt namn med vänsterhanden samtidigt som man skriver sitt telefonnummer med höger, eller göra juldekorationer i fogsilikon samtidigt som man färgar håret och pratar med studievägledare i telefon (nyligen testat, funkar hyfsat). Annars rekommenderar jag 69:an. Den är inte bara ett test av simultankapacitet, utan genererar dessutom en automatisk belöning om man lyckas.

Hur lång penis måste jag ha för att nå klitoris?
Minst 30 cm, annars är det kört.

fjät

När jag var en liten tös var jag medlem av en hårt drillad barnkör, som varje år vid den här tiden framförde ett till perfektion inövat luciatåg. Jag fick aldrig sjunga solo, för jag tillhörde inte de två favoriterna, men jag erhöll ändå någon slags körstatus i och med att jag kunde vara både alt och sopran och sjunga nya stämmor direkt från pappret. Eftersom vi var barn, förstod vi inte att körens uppbyggnad var relativt diktatorisk, så en vacker dag när vi var fjorton år och det blev oktober, föreslog vi för vår körledare att vi skulle ändra luciaprogrammet och läsa några andra verser. Det blev upptakten till en revolt som slutade med dramatiska avhopp, vi fjortonåringar spreds för vinden och började intressera oss för fältbiologi, alkohol, pojkar, flickor, sånt. Men det var fint, det där med att stå i vit nattskjorta och yla "är ljuuuus" i samklang med tio andra drillade barn.

Förutom när jag var nio år, för då var min familj i Zimbabwe och luciatåget blev lite annorlunda. Bara för att jag själv gillar att ha ett tidsdokument som visar vilket lillgammalt men rättstavande barn jag var, följer här ett utdrag från min dagbok för 18 år sedan: "Igår hade vi luciatåg. Det var alldeles mörkt ute. Vi väntade och väntade på att alla skulle äta upp så att vi kunde få byta om snart. Men så kom vi på något, vi hade ju inte plockat blommor åt dom som var för små för att bära ljus..... Fort ut och plocka blommor! Vi skulle ta dom röda blommorna men dom var ihopslagna för natten, så vi fick ta dom mörkrosa blommorna istället. Nu hade det gått tio minuter, jag höll noga vakt på klockan jag. Sen gick vi till matsalen igen. Då kom vi på att vi kunde klä om i kontoret om vi fick det. Vi frågade och vi fick, så nu fick vi ett sjå (sic!) med att bära dit alla sakerna. Det spöregnade ute. Ljusen och lucialinnena kunde inte bäras dit utan paraply. Så några av oss fick hämta paraplyer medan resten stod kvar med sakerna och väntade. Sen äntligen fick vi byta om. Men, jag hade glömt mitt lucialinne i alla fall! Sen fick vi klä om. Det kändes pirrigt när vi hörde hur dom pratade där inne. Nu sa Kristina att dom höll på med att förklara vad Lucia var. Så äntligen fick vi komma in! Det var alldeles mörkt där inne. Eva hade lovat mamma att hon skulle spela in allting på band. Det gjorde hon också, men hon kunde inte få igång bandspelaren förrän vi hade börjat med Lusse lelle så hon fick inte med när vi sjöng Natten går tunga fjät. Men det gjorde ingenting för det sjöng vi ju när vi gick ut också."

Historien förtäljer att Lucia blev mördad för att hon vägrade gifta sig med en snubbe och gav bort hemgiften till de fattiga istället, så i kväll ska jag fira Lucia genom att avlägga en visit på nya flathaket TheSpot på Kicki's (logiken är glasklar). Eftersom jag har fått veta att hiphop och luciakrona inte går ihop (men jag är fortfarande inte helt säker på att det stämmer, enligt min erfarenhet går allt utom sockor och sandaler ihop) så nöjer jag mig med att färga håret julrött och eventuellt tindra med ett eller annat öga, och om jag råkar pipa "är ljuuus" kan jag låtsas att det är en spontan wailing.

som löser fallet för din skull

Jag är färdig med min uppsats, före utsatt tid. Jag går in i badrummet och studerar min spegelbild med lupp, men ja nog fan är det jag. Före utsatt tid. Uppenbarligen är det möjligt.

För mig personligen innebär avslutandet av min uppsats att jag kan andas ut och ägna dagarna fram till jul åt att tokvikariera när alla andra SFI-lärare tjuvstartar sin semester, samt att jag snart, snart kan ta ut min examen. För samhället är nyttan oändligt mycket större. Äntligen kan vi alla få reda på hur andraspråkstalare använder sig av hummanden i testsituationer! Som vi har längtat. Hur hummar de? har vi frågat oss, kastat oss fram och tillbaka i våra sängar, ringt till våra mammor som inte visste svaret. Skröpliga tanter, frågvisa barn, alla har de kommit fram och frågat mig, på tunnelbanor, parkbänkar och museum: "Utgör ett material av videoinspelade samtal av 16 informanter ett tillräckligt underlag för att dra slutsatser om språkkulturell inverkan på hummandet?" Jag har bara kunnat skaka på huvudet och säga "jag vet inte".

Men nu är det ändring på det. Grattis världen.

skogsvrån får vänta

Tatueraren som skulle göra min tatuering, tyckte att det var svårt att förstå vad jag menade och tyckte inte att min skiss förmedlade något alls. Men idag när jag kom dit med endorfinerna redan dansande i blodet, hade han ändå lyckats rita en brud som var som han trodde att jag ville ha henne. "Det ska vara som en alternativ version av ett skogsrå, cool och med egen vilja och inte poserande för att utgöra någon slags passiv lockelse" hade jag sagt, och mot mig på hans papper stirrade en porrig fantasi med tuppkam, djävulssvans och hårda bröstvårtor. Inte, eh, inte riktigt som jag hade tänkt mig, sa jag och ville springa därifrån. "Den är ju ganska väldigt olik den teckning jag kom med, även om jag håller med om att jag inte är någon särskilt professionell tecknare", sa jag och försökte förklara vad det var som var fel utan att råka säga "allt".

"Om jag ska göra en halv rygg vill jag inte göra en massa skit", sa han, "jag vill ju kunna stå för det själv också." Några minuter senare satt jag på tåget tillbaka, lugnandes adrenalinet som alltid vräker fram när jag stöter på kommunikationssvårigheter. Jag skulle ju ligga på mage och ångra att jag inte hade tagit några värktabletter, i detta nu skulle jag begåvas med mera bläck i mitt späck! Istället satt jag på ett tåg och vräkte ur mig besvikelser till Lane, som tog det som en kvinna.

Jag vet, sa hon. Men du vet, vi snackar om tatuerare, de är nästan alltid hårdrockssnubbar och de tycker att typ Hammerfall- och Manowarskivomslag är det snyggaste som finns. Och hur mycket de än försöker kan de inte kombinera personlighet och sexighet och få ekvationen att gå ihop, när de ska rita en brud, för de har inte samma ögon som du.

Som synes var det en hel rad generaliseringar och förutfattade meningar som hasplades fram och tillbaka mellan min mobil och Lanes, men det hjälpte. Jag tog fram en annan generalisering som hette "brudar är bättre på att tolka vad andra brudar är ute efter" och åkte raka vägen till Flash Fighters, som jag både hade spanat in förr och som hade rekommenderats av en påpasslig bloggläsare. Så fort jag klev in tänkte jag "här vill jag plågas", och när jag visade min bild visste damen 1)vad ett skogsrå var (på den förra studion har de skrivit "skogsvrå" på beställningen) och 2)vilken känsla jag ville förmedla med bilden. Jag bestämde mig för att boka en tid och kunde jag joddla ordentligt hade jag joddlat hela vägen hem. Som tur är fanns det en snubbe på tåget som snackade så högt i mobilen att hela vagnen satt och fnittrade till slut, så de led ingen nöd på högljudd underhållning trots min inkompetens på joddlingsområdet. Det är fint förresten, när en hel vagn fnittrar. Jag och en dam i 60-årsåldern fnittrade i vackert samförstånd ända tills jag gick av. Då sa jag "hejdå" för hon kändes plötsligt så familjär, men där gick tydligen gränsen för hon svarade genom att intensivt stirra ut genom fönstret igen. Det var fint så länge det varade.

Vad kan vi då lära oss av dagens äventyr? Och jag säger som varje gymnasielärare med självrespekt: motivera ditt svar.

från köttmarknad till köttmarknad

Idag vaknade jag i ottan och åkte till RFSL-huset för att på det där sömnigt superklara viset redovisa för mitt examensarbete från 2006. Jag gjorde det förstås inte på pin kiv, utan de hade ringt och frågat om jag kunde komma och agera expertpanel inför deras projekt att fortbilda SFI-lärare i hbt-kompetens. Mötet var givande, jag blev glad att mitt examensarbete kom till användning och att jag fick en RFSL-nyckelring när jag gick, men sen blev jag lite nere igen.

Det var när jag kom ner och med egna ögon såg att TipTop hade förvandlats till Lidl (jo jag vet att det var ett tag sedan). Där fordom juckande gogo-dansare trängts med blyga butchar fanns nu smågodis och billig köttfärs och även om parallellerna lyste i neon var det ändå inte samma sak.

TipTop var närapå en institution när jag som nittonåring och på darrande ben klev in i Det Homosexuella. "Nu har jag för första gången satt min fot på afrikansk mark", står det i min dagbok från 1989, känslan från TipTop tio år senare tillhör samma kategori. De är homosexuella, på riktigt, och det är jag med, tänkte jag förundrat och kände mig ändå inte särskilt inkluderad, för alla tittade konstigt på mig och undrade om jag var på väg till Grottan och hade villat bort mig.

Jag har hundra fina minnen från TipTop och några fula. Ett fint var när jag hjärtekrossad firade nyår på en svart stol, ni vet på det där upphöjda golvet till höger. Och alla hånglade på tolvslaget och jag tänkte "slabba på ni bara, sprid er herpes, det är inte som att jag bryr mig, det är bara ett klockslag". Plötsligt satt någon och log mot mig, så att jag var tvungen att le tillbaka. Jag glömde allt vad herpes hette, blev rejält upphånglad på dansgolvet och ett par dagar senare var jag med flickvän.

Men mest dansade jag, där mjölk och havrefras står nu har jag dansat röven av mig så många gånger att inget av den borde finnas kvar. Sånt tänkte jag på idag när jag kikade in på Lidl och konstaterade att de har ett annat klientel. Och att en gång var TipTop det mest stabila i min värld av post-garderobisk förvirring, nu känner jag mig själv som ganska stabil i en flatgegga av klubbar som stängs och byts och försvinner. Nåväl, tänkte jag sen och lämnade Lidl åt sitt öde. Det är i alla fall en positiv utveckling.

Till alla som kom ut för sent för att uppleva TipTop, eller av andra anledningar inte varit där och nu sliter sitt hår i förtvivlan: Det var säkert inte alls så underbart som jag stundom tyckte. Det var säkert inte underbart alls. Med största sannolikhet var det en drös fulla bögar och heterotjejer som tyckte att det var så skönt att få gå till ett ställe "där ingen stöter på en", en och annan flata i ett hörn, i affekt utskvätta drinkar på golven och bråk mellan spänniga brudar i backslick. Det var nog bara det att jag jämförde med garderoben.

var är tvålen vänner?

Plötsligt har jag skrivit femton nya sidor uppsats och tolv sidor på bokmanuset som snart är färdigt. Det började ungefär när jag kom på att man kunde stänga av teven. Belöningen kom när min handledare skrev ett torrt litet mejl om att hon godkänner min uppsats för opponering i januari, följt av några små hot om vad som händer om jag inte skickar in slutversionen inom två veckor. Hon ser ut som en korsning mellan kulturtant och älva, och om Tove Jansson skrev bdsm-noveller skulle hon troligtvis få rollen som den otippade dominan med tagelpiskor och vadmalsögonbindlar i byrålådan.

I övrigt har jag ägnat all min vakna tid åt att leta efter saker. Först letade jag efter en bok som jag helt säkert skulle ha i bokhyllan. Jag bläddrade igenom hela hyllan, bok för bok. Jag visste hur bokryggen såg ut och vilken färg framsidan hade, men efter tio genomgångar av hela bokhyllan fick jag ge upp. Jag blev tvungen att plocka resonemang ur minnet, googla efter referenser och pussla in det i min hemuppgift bäst jag kunde. Sedan skulle jag plocka fram en annan bok, och vips så gled boken jag just hade letat efter rakt ut och in i min hand. Den flinade och sa "Joe Labero, släng dig i väggen". Sedan hände samma sak med ett kompendium och ett randigt papper med klotter från en intervju. Jag har letat mig galen, dammsugit pappershögar och bönfallit mitt kollegieblocksesam att för faan öppna sig, och när jag har gett upp har pappren och kompendierna jag letat efter singlat ner rakt framför ögonen på mig.

Igår sa Tofflan "jag tog cykeln till tippen i förrgår förresten", syftandes på min gamla cykel som har legat med hjulen i vädret i hallen i en vecka efter att jag har berövat den allt gummi. Vi har krånglat oss förbi den varje gång vi har gått ut med soporna eller gått på toaletten. "Jaha, oj det märkte jag inte", sa jag och hon log. "Nä jag vet, det var därför jag sa det".

Jag ser alltså inte saker. Finns det någon diagnos för det?

huvud axlar knä och tå

Igår satt jag i tuppkam och tre ansiktspiercingar i lärarrummet och läste om montören som fick gå hem från jobbet för att han hade färgat håret rött. Hm, tänkte jag, tur att jag har hållit mig till blått och rosa. I ett av mina rekommendationsbrev har en universitetslektor skrivit ett preventivt försvarstal som indirekt förklarar att jag genom att ha udda frisyrer kvalificerar mig extra väl för läraryrket. Det står visserligen inget om montörsjobb, men jag vill ändå rekommendera den där montörens arbetsgivare att fundera över var Jeremy MacMillan hade varit idag om det inte hade varit för Lisbeth Salander.

Min tatuerare sa att min skiss var amatörmässig, vilket lugnade mig flera kilo när jag var där i förrgår och pratade om min tatuering. Om han tycker att den är amatörmässig så kan han säkert göra den bättre själv, tänkte jag och lade min ryggs framtid i hans händer. Det enda som oroade mig var när jag förklarade hur bruden på bilden ska se ut. Hon ska se rakt på en, sa jag, hon ska se ut som om hon har kontroll och att hon tänker "du är redan min". Hon ska inte sitta och posera och puta med rumpan och snegla på en från sidan. Min tatuerare nickade konfunderat. Hon ska inte vara sexig alltså, sa han. Jag hade just beskrivit det sexigaste som finns, men det verkade inte som om vi hade köpt våra referensramar i samma affär. Eeeeh, sa jag och funderade på att förtydliga min respons med ord som stereotyp femininitet och sexuell diskurs, men jag lät bli, för man vill inte kasta akademiska begrepp rakt på snubben som ska sticka en med tusen nålar nästa torsdag. Nä alltså hon ska vara lite tuffare, sa jag bara och hoppades att budskapet skulle nå fram. På torsdag får vi se.

Min övriga kroppsmodifiering har på sista tiden bestått av hopsjunkning orsakad av soffpotateri. Snart måste jag följa med Snurran och mingla med Stånkande Mannen och Joggingkvinnan på gymmet, man vill ju inte gå och bli så kroppsmodifierad att man får sparken.

vad piggar upp bättre än en slurk* etymologi

Trollveckan är över och jag är tillbaka vid mitt tangentbord. Här ska jag klistra fast mig i en vecka för att inte råka putsa några fönster när piskan hänger över mig och jag måste lämna in ett uppsatsmanus om en vecka. Min enda tillflykt kommer att vara bloggen, så det kan tänkas att jag kompenserar för bloggtorkan och skriver mer än vanligt under veckan som kommer. Man vill ju inte bli blängd på när man tar en kvälls semester på fredag och eventuellt spanar in klubb G.

Idag har jag varit duktigare än förväntat och skrivit fem sidor uppsats, samt belönat mig med en msn-konversation med Snurran som sitter uppe med urinvägsinfektion. Vi tog en tripp in på etymologiska ordboken och fick reda på att urin kommer från "da. ty., av lat. ürina, egentl. vatten, besl. med u r". Beslaget med undre regioner? Besläktat med underliga rigmor? Beslöjat med unken rondör? Det förtäljer inte Elof Hellqvist. Medan jag begrundade detta, äventyrade sig Snurran längre in i förkortningarnas förlovade djungel. "2. ur, i riksspr. nu blott i ur och skur", sa hon förtjust, "så egentligen kan man säga i kiss och skur!"

Glada och upplysta fortsatte vi vår trivsamma om än av urinvägsinfektion fördunklade nattadialog med att reflektera över matlagerskan som skrev till Aftonbladet och frågade hur hon kunde rädda sin kycklinggryta som hade råkat bli för stark. Hur skulle hon underhålla kycklinggrytan medan hon väntade på svar? Hur kunde vi få veta? Det fick vi inte, däremot fick vi enkelt reda på att ordet kyckling är en diminuitivform av det germanska keuka eller kuka, "till sv. dial. da. kock", alltså "till svärmors dialys dansar kocken" (man lär sig att tolka förkortningarna ganska omgående efter en stund). Jag hittade ingen förklaring till "lesbisk", bara ett talande tomrum mellan lera och leta, men jag har ju varit på Lesbos själv och märkt hur lätt man förleds till lesbianism just där, så den informationen behövde jag inte. Det var väl det han kände på sig, Hellqvist.

*slurk = (med dial. anstrykning), sup, klunk = no., da. slurk, nisl. slurkr; till sv. dial., no. nisl., slurka, sörpla i sig; jfr ty. dial., schlurk, mhty, vb. slurken; ljudhärmande parallellbildningar till sv. dial., no. slurpa, sörpla, sv. dial. slurp, slurk, ty. schlurfen osv.; jfr även under sörpla

så länge hunden är kvinnlig

För att fortsätta på spåret heteroreklam så vill jag gratulera Vällingby Centrum till att ha frångått förlegade familjenormer på detta föredömliga vis. De visar att en familj inte behöver bestå av mamma, pappa, barn och nöjer sig inte med att skrida över könsgränserna utan ger sig rakt på materialgränserna, när de visar att även en papperskasse kan vara en del av familjen! När kassen växer upp där i Vällingby kommer den att lära sig att vi alla är lika mycket värda, oavsett form, lynne, densitet och andra ytliga variabler vi människor använder för att dela upp oss själva och andra i kategorier. Att alla föräldraparen, som anfield påpekar, består av "vita, funktionsdugliga, jämnåriga, långa killar med kortare tjejer (utom längst ned i mitten, ett hotfullt exempel som justeras genom att tjejen böjer huvudet lite grann)", är troligtvis bara ett misstag.

Det är första gången vi ser familjekonstellationen mamma, pappa, papperskasse i Sverige, men grundidén är inte särskilt ny. År 1979 gifte sig Eija-Riitta Eklöf med berlinmuren och blev sålunda Eija-Riitta Eklöf Berliner-Mauer (nu vet jag inte om det är det hon heter längre, det verkar som om hon har bytt namn för att numera heta Wall Winter Berliner-Mauer). I mina eftersökningar kring vad som hände sedan berlinmurens fall - torkade hon månne tårarna och flyttade till Kina för att starta på ny kula med någon äldre och erfarnare? - har jag fått veta att de fortfarande är gifta och att hon ser muren som trasig snarare än död. Jag kan rekommendera hemsidan som beskriver deras förhållande, där jag har hittat guldcitat som "it was very much a long distance romance as neither of us likes to travel" och "My husband's job was to divide East and West Berlin. He is retired now". Jämfört med att vara ihop med en mur som inte gillar att resa och som dessutom sedermera rivs till folkets jubel, känner jag att mina egna förhållanden när allt kommer omkring varit ganska normativa.

Förresten minns jag den nionde november 1989 som igår. Mamma och pappa satte mig framför vår tolvtumsteve och sa åt mig att titta noga och aldrig glömma detta historiska datum, för en dag skulle jag förstå varför det var historiskt och då skulle jag vara glad om jag kom ihåg det.

Min spaning avslutas lämpligen med indiern som gifte sig med en hund. En kvinnlig hund, som Svenska Dagbladet påpekar, så kristdemokraterna kan vara lugna. Här kan det vara på sin plats med en diskussion om kvinnlighet, hunden har som synes blommor i pälsen men även herr Selvakumar är utsmyckad med blommor och man kan utbrista "vafalls! Fluga eller slips om man får be!" men då glömmer man att allt som kan betecknas som kutym är kulturellt betingat och att våra gamla kungar en gång gick runt i höga klackar och peruk. Alternativt ville Svenska Dagbladet inte alls ge sig på att definiera hundars kvinnlighet utan bara påpeka att hunden var av kvinnligt kön utan att råka kalla henne hynda. Eller bitch. Vad fick då reportern att känna ett behov av att påpeka hundens kön, kan man undra, och vad har för övrigt tikar gjort för att förtjäna denna betydelseförskjutning och ge namn till våra värsta skällsord? Det är minsann inte de som juckar mot våra ben.

Att de flesta av denna sorts gränsöverskridande giftermål är heterosexuella får vi antingen härleda till statistiken, eller skriva en avhandling på temat "heteronormativitet i den objektumsexuella och zoofila diskursen". Det lutar åt det senare, först ska jag bara skriva fem inlämningsuppgifter, en kandidatuppsats om andraspråkstalares användning av hummanden i samtal och krönikan till QX decembernummer. Sen så!